Under produktion: Culture in the danger zone

Det är två år sedan Culture in the danger zone pitchades för att få utvecklingsstöd från Nordvision. Efter en mycket lyckad pilotvisning våren 2012 blev DR och SvYle intresserade av serien, och samproduktionen blev ett faktum med SVT som huvudproducent. Mikael Nordlander från SVT Malmö, seriens upphovsman och producent, berättar om de just nu avslutade inspelningarna i Detroit.

 av Marianna Widmalm

 

Culture in the danger zone är tänkt som ett nyfiket kultur-reseprogram, avsikten är att rapportera från platser där intressant kultur existerar mot alla odds, där politik, ekonomi, eller katastrofer har gjort det svårt för människor att leva som vanligt, platser som ofta associeras med braskande rubriker.

Detroit, där Mikael och fotografen Andreas Rydbacken precis har avslutat sin inspelning, en f.d. flermiljonstad med en blomstrande bilindustri, gick i konkurs för några månader sen.  Arbetslösheten är skyhög och många människor som bor kvar har dåligt med pengar. De har ofta inte råd med bensin även om de har bil, och lokaltrafiken är nästan obefintlig.

 

Cykling är inte det första man tänker på när man pratar om kultur. Jag frågade Mikael varför han valde cykling och varför just i Detroit.

”Kultur är såklart ett väldigt vitt begrepp. Ofta är det enkelt och sitter på ett sätt i ryggmärgen. Enkla, lättdefinierade former av fysiskt manifesterad kultur som konst, dans, musik och så vidare är det som vi alla kanske tänker på först. När det kommer till cykling som kultur är det inte lika enkelt. Om jag upprepar mig något och pratar om cykling i meningen: ”programmet besöker platser där viktig och intressant kultur existerar mot alla odds, där exempelvis politik eller katastrofer har gjort det svårt att ens få finnas till. Platser som ofta associeras med braskande rubriker” så är det något enklare.
Detroit är fortfarande Motor City, eller Motown som det kallas. Det är stort. Det är byggt för att kunna färdas längre sträckor mellan olika mål. Men samtidigt är det platt och numer finns det utrymme på grund av att många valt att flytta därifrån. Det har gjorts försök till cykelbanor.

Många skäl har lett till att en brokig skara entusiaster valt att börja cykla, även om det fortfarande är långt ifrån säkert att samsas med bilar.
I några områden har cyklar och cykling blivit något att samlas kring. Det hålls kurser för att lära sig att meka, få lära sig ett hantverk.  Det finns även allt fler cykelklubbar som bygger rena konstverk, som cyklar i grupp för att visa upp sig. Som en slags teater. Många av dessa har även en verksamhet som samlar hela familjer eller områden för olika sociala sammankomster. Finns också de som blivit som institutioner som folk ser som föredömen, klubbar som inkluderar socialt arbete i sin verksamhet. ” berättar Mikael.

 

I programförklaringen står att serien skall  genomsyras av en positiv syn mot en bakgrund av historik och vardag där människorna och deras tankeväckande historier skall vara i fokus och det skall finnas en ”guide på plats” som ger sin personliga historia samtidigt som denne har stor insyn i och tillträde till den kultur som skildras. Guiden är programmets viktigaste person som bjuder in och visar runt där få satt sin fot med en kamera.

 

Om guiden i Detroit berättar Mikael så här: ”Vi valde att ha en guide, Kyle Wiswall som (bland annat) dels bygger egna flyttcyklar under namnet Freighty Cat och dels jobbar på The Hub of Detroit, en frontbutik och verkstad som finansierar något som heter Back Alley Bikes, en organisation som hjälper både barn och äldre att lära sig mer om cyklar. De mekar och bygger hjul, organiserar gemensamma cykelturer som är tänkta att få folk att få ökad förståelse för sin stad och de kulturer som finns på olika platser. De hjälper utsatta och andra individer för att få säkrare områden. 

Vi vill ge plats för människor att själva berätta sin egen historia utan alltför många filter mellan dem och tittaren. Filma det som faktiskt pågår i ett mer dokumentärt flöde utan att nödvändigtvis spetsa till, vinkla eller renodla mer än vad som det finns behov av för att bygga någon form av dramaturgi. Förskönar inte men glorifierar inte heller.”

 

Att göra ett program med namnet ”Culture in the danger zone” måste innebära att arbeta utanför en kulturjournalists vanliga komfortzon. På frågan hur detta hanterades säger Mikael: Vi samlar in så mycket information som vi kan om situationen i förväg och försöker utgå ifrån den känsla som uppstår på plats, ta ner kameran och lämna platsen om det verkar som att det behövs. Klart att saker kan hända. Men det går ju inte att gå runt och vara rädd. Kanske hade svaret varit annat om något allvarligare hänt. Det som jag tänker mest på är nog om vi sätter andra i trubbel genom att filma dem. Det är det kanske viktigaste. I alla fall för mig personligen.
 
Mikael Nordlander är redaktör och producent för hela serien och reporter på tre av de sex episoderna (Kairo, Detroit, Port-au-Prince). De övriga tre görs av tre olika reportrar med specialkunskaper om de länder de besöker (Kina, Turkiet, Indien). Det mesta är klart till nyår men något sändningsdatum är inte bestämt.