av Håkan Thörn
– För fem, tio år sen var reality lågkultur. Ett skällsord. Ingen skulle stängas in i något hus eller röstas ut från en öde ö i Public Service, sade Mette Heiberg från DR i en paneldiskussion med beställarna från de olika bolagen.
Idag är det nästan svårt att hitta en ny programidé inom fakta som inte rör sig i reality-genren. Det beror förstås på att mängden utländska format visats på de nordiska kanalerna ändrat inställningen hos både publik och tv-chefer. Men också att genren utvecklats till något bortom öde Robinson-öar och att övervaka fulla ungdomar i ett Big Brother-hus. Reality-tv kan också vara ett sätt att tackla ibland ganska tunga samhällsfrågor på ett underhållande sätt.
En av de som varit i framkant i den här utvecklingen är Richard McKerrow som gästade mötet för att hålla ett keynote speech. Med en bakgrund som dokumentärfilmare har han med sitt bolag Love Productions stått bakom flera av de senaste årens mest uppmärksammade programformat i England.
– Jag känner mig lyckligt lottad som får jobba med faktaprogram inom tv just nu. Det är sånt kraftfullt medium, som tv-producent har man alla möjligheter i världen att förändra samhället.
Richard McKerrow har till exempel gjort program om hemlöshet genom att få kändisar att både leva på gatan (Famous, rich and homeless) och låta hemlösa flytta in i deras lyxiga bostäder (Home is where the heart is). En av de senaste succéerna är Making Bradford British, ett program om integration som flera nordiska länder visat intresse för att göra sin egen variant av. Men trots att han förnyat genren så avskyr Richard McKerrow begreppet reality.
– Reality är det enda genrenamnet som inte stämmer. För det är inte verkligheten. Det är konstruerat, och det enda formatet som är ärligt att erkänna det. Unga människor förstår mekanismerna ochdet är vad jag gillar med formatet. Inte ens en dokumentärfilmare fångar den sanna objektiva verkligheten, det går alltid genom ett filter.
###FAKTABOKS###
Han föredrar att kalla genren för factual entertainment, eller constructed documentary, men får leva med att vi använder termen reality i fortsättningen av denna artikel. En fråga som snabbt kommer upp när man använder sig av vanliga människor i tv och dessutom visar upp ganska privata sidor av deras liv är ”Hur långt kan man gå?”. En känslig fråga inte minst för public service-kanaler. Richard McKerrow är dock av en annan åsikt.
– Vi inom public service borde vara modigare och testa gränserna. Om du jobbar med tunga ämnen kommer du bli påhoppad. Men vill man göra banbrytande tv så måste man vara kontroversiell. Att komma på underhållande sätt att hantera allvarliga frågor är precis det som public service handlar om.
Men med det sagt, så är det extremt viktigt för honom att ta hand om de medverkande.
– Det är modigt att ställa upp i tv, och det ger oss som producenter ett enormt ansvar. Innerst inne så ber alla som är med i tv oss om hjälp. Om man utgår från den premissen är chansen större att man behandlar de medverkande korrekt.
Casting var också något som avhandlades i en paneldiskussion med producenter från de olika nordiska tv-bolaget. Och precis som Richard McKerrow ger vad han kallar ett speech of doom till alla tänkta deltagare för att försäkra sig om att de är mogna för att vara med, så pratades det bland de nordiska producenterna om vikten av att inte försöka övertala någon som kanske inte riktigt vill vara med.
När NRK utvecklat det nya formatet ”Bör de gifte seg?”, har de till och med tagit hjälp av psykolog.
– Vi har haft med psykologer som på förhand bedömt om de medverkande faktiskt kommer klara av att vara med, säger Charlotte Myhrvold på NRK.
Programmet går ut på att man följer par som står i begrepp att gifta sig i deras vardagsliv. Återigen är man nära det mest privata. Och återigen ställer man sig frågan: ”Hur långt kan man gå?”
– Man kan gå långt, men paren måste alltid känna igen sig. Därför bjuder vi alltid in de medverkande och vänner till dom för att se programmen innan de sänds, säger Charlotte Myhrvold.
De medverkande har aldrig ”final cut” men NRK försöker alltid tillgodose deras önskemål ifall något blivit fel. Att casting är en nyckelfråga inom reality-tv pratades det mycket om under mötet i Malmö. Men också om att ta hand om medverkande inte är ett arbete som slutar när programmet är sänt.
– Say that we’re gonna look after you, before and after. I think that there should be a budget for after care in public service tv.
Och även om Richard McKerrow har många succéer på sitt cv finns det förstås tillfällen då även han gått för långt.
– Jag kom på ett program som hette Million Dollar Hoax som gick ut på att en vanlig människa skulle låtsas att den hade vunnit en miljon på lotto, och därefter bli mer och mer otrevlig mot sina vänner. Det lät som en briljant idé på pappret, alla trodde på den, men det blev fel.
Richard McKerrow menar att om man går över gränsen handlar inte så mycket om vad man utsätter deltagarna för som om de faktiskt får ut någonting av det i slutändan. Om de ändras, om de som gör programmet ändras så är sannolikheten stor att publiken ändras. Och då var det värt ansträngingen.
– Skillnaden mellan public service och kommersiell reality är att de kommersiella bolagen bara är intresserade av skratten och grälen. Inte av personlig utveckling. They want the car crash, not the soul crash.
