av Sara Wennerblom Arén
redaktör, SVT
Alltihop började med ett nyfiket samtal från SVT-produktionen Mitt psyke och jag till DR-produktionen Muslimske pigers dagbok. Ett samtal som kom att handla om metoder, erfarenheter och drömmar om fortsättning.
Båda är produktioner gjorda enbart med mobiltelefon och Gopro-kamera. Båda handlar om att komma en grupp människor nära i deras vardag genom att låta dem filma sig själva. Allt för att skala bort lagren mellan föremålet för programmet och tittarna. De lager som byggs på i takt med storleken på produktionsteamet. Den gemensamma tanken i de här båda produktionerna var att så långt det var möjligt skala bort tv-fotografer, ljussättare, ljudtekniker och låta personerna som var med i programmet själva filma sina historier. I Mitt psyke och jag handlade det om unga vuxna som levde med diagnosticerad psykisk ohälsa. I Muslimske pigers dagbok var det istället unga muslimska tjejer som delade med sig av sina liv och drömmar.
I det där första samtalet upptäckte vi många erfarenheter och utmaningar som var lika mellan produktionerna. Men också olikheter i tillvägagångssätt och lösningar. Det blev tydligt att vi kunde lära oss av varandra.
Tanken om ett erfarenhetsutbyte var väckt. Sen följde ytterligare samtal till fler redaktioner som arbetat med mobilproduktion och det landade i ett möte i Göteborg i maj.
Vitt skilda innehåll
I slutändan blev det 10 personer från fem produktioner som kom till mötet i Göteborg; videodagboken Munther från Svenska Yle med en asylsökande killes från Irak, Jeg mot meg (selfie-dokumentär om psykisk ohälsa varvad med terapisession med 8 ungdomar) från NRK, Bygda som sa nei, en NRK-dokumentär på höjden optimerad för mobilskärm, realityserien Sveriges bästa hemtjänst och Läkare utan gränser, båda SVT-produktioner som använt mobilkamera/Gopro i kombination med traditionell filmning, SVT-produktionen Mitt psyke och jag och så hade vi med DR:s Muslimske pigers dagbok.
Vi började med att titta på varandras produktioner och ställa frågor. Sen följde ett levande och nyfiket samtal om alltifrån produktionsmetoder till casting och berättarteknik. Det var några områden som väckte särskilt engagemang i gruppen.
Castingprocessen
Casting var ett sådant ämne. När man castar människor som ska bära sin egen historia, helt utan voice over, ibland även utan textskyltar blir det helt avgörande hur man hittar dessa och säkerställer att de som kommer med faktiskt kommer att kunna klara av det. Här hade mötesdeltagarna vitt skilda erfarenheter och tillvägagångssätt att dela med sig av.
Medan norska Jeg mot meg hade ett gigantiskt castingarbete före start med 300 sökande till 8 platser behövde en produktion som svenska Mitt psyke och jag jobba med casting en bra bit efter att inspelningen startat på grund av att vissa medverkande inte kunde fortsätta för att de mådde för dåligt psykiskt.
Det var också svårt att styra hur mycket material man fick in. Med en del medverkande var det väldigt relaterat till hur de mådde i stunden. Liknande erfarenheter hade teamet bakom svenska Yles videodagbok Munther med en asylsökande kille från Irak.
Sen fick vi höra om varför han inte levererade någonting och det var det att han kände sig väldigt deprimerad av processen, om han kommer att få asyl, berättade Jan-Ulrik Lindberg från Svenska Yle.
Coacha eller inte coacha
Här uppstod livliga diskussioner kring hur mycket man kan, bör och vill coacha sina medverkande. I ena vågskålen: att de medverkande behöver driva sin egen historia framåt på ett för tittarna fängslande sätt, trots att de är amatörer dramaturgiskt. I den andra vågskålen: hur mycket försvinner av deras autenticitet när man vägleder dem i berättarteknik och bildtänk.
Formatet en berättelse i sig
Det fanns också erfarenheter av att själva formatet med mobil eller Gopro möjliggjorde en berättelse i sig. För SVT Dokumentär-redaktionen var det just möjligheten att filma på Gopro som gjorde att projektet överhuvudtaget blev görbart.
– Vi har länge försökt få till en produktion med dem, mer traditionellt med ett team som ska vara stand-by och åka iväg när det blir aktuellt och det har aldrig funkat. Det blir för dyrt, förklarar Patrik Bratt från SVT Dokumentär.
I SVT-realityn Sveriges bästa hemtjänst har man låtit hemtjänstpersonalens egna mobilfilmer utgöra grunden för ett berättande i dagboksform som kontrast till det mer distanserande filmandet med filmteam på plats hos brukarna.
Annorlunda produktionsteknik
Vi fick också inblick i produktionstekniken som NRK-redaktionen för Bygda som sa nei arbetat fram för att skapa vertikal video för mobilskärm. Här har man utarbetat en metod för att optimera reportageberättandet med mobil som first screen. På höjden! Det vill säga att allt material är gjort för att förmedlas på en stående mobilskärm.
Positiv känsla
Den samlade känslan av erfarenhetsutbytet var mycket positiv. Många var glatt överraskade över den prestigelösa inställningen från alla medverkande.
– Det blev ingen vanlig bench marking där alla lyfter fram det mest lyckade med sina produktioner, sammanfattade en deltagare.
Alla bjöd på både misstag och svårigheter men också framgångar, något som gjorde att man kunde dra lärdomar av varandra. Och troligen har mötet öppnat upp helt nya kanaler för utbyte mellan våra tv-bolag och redaktioner. Åtminstone att döma av antalet deltagare som hört av sig efter mötet och bett om andra deltagares kontaktuppgifter.
