Joakim Sandberg, projektledare för SVT:s satsningar kring esport
Sedan 2009 har jag jobbat som projektledare för SVT:s satsningar kring esport, alltså tävlingar i dataspel där individer och lag gör upp i olika turneringar om äran och prispengar. Som vanlig sport. Javisst, men ändå inte.
För esport har utvecklats under radarn, det finns inte en annons, inte en affisch i Berlin eller Stockholm när de här världsmästerskapstävlingarna avgörs. Ändå är det slutsålt direkt biljetterna släpps. Arenorna fylls av pojkar och män från 12-30 år, men med tiden också av allt fler tjejer, kvinnor, morfäder och familjer.
Fler dataspelande kineser än invånare i USA
För de globala spelutvecklarföretagen så är det här i första hand marknadsföring och från och med i år så har de också förtydligat detta ytterligare genom att peka ut just esport som sin enskilt största marknadsföringskanal. Och allt fler gigantiska aktörer ger sig in i matchen om ögonparen hos en publikgrupp som dessutom är oerhört svårflörtad för andra kommersiella budskap. Time/Warner och Red Bull är de senaste som är på gång att starta turneringar. Samtidigt finns det flera globala ligor och turneringar som turnerar runt klotet. Sändningen från Berlin av Leauge of Legends ses till exempel av 65 miljoner kineser – och då är klockan natt i Kina när turneringen visas på en av de stora kanalerna.
Så vi lever i en tid då Pewdiepie har en ny följare per sekund, det finns fler dataspelande kineser (dvs. mer än 30 min per dag) än vad det finns invånare i USA, 50 av de 100 största kanalerna på YouTube handlar om gaming och en bokhandel köpte ifjol den största streamingtjänsten för gamers för en miljard dollar. Vad blir public service’s roll?
Ja, den har jag grubblat på under alla de här åren. Jag kan med hetta och övertygelse argumentera lika väl för att vi inte ska ägna oss åt esport som att vi självklart ska ägna oss åt esport.
Ska public service göra esport?
Mot talar bland annat sexismen i gamingvärlden, våldet, och den tveksamma sysselsättningen det är att spela spel i oändligt många timmar för att bli bra och inte minst att många andra globala aktörer gör otroligt bra sändningar. Företaget och turneringsarrangören Dreamhack, som jag jobbat mycket med, hade exempelvis inte en kamera 2009 men producerade själv sändningar från sin turnering 2014 med 54 kameror från en rad spelplatser. Mästerskapet i Berlin hade 44 kameror kring en enda tävling, 1 miljon dollar har lagts på introanimationen och hela livesändningen sändes remote från ett kontrollrum i Berlin.
Men i den andra vågskålen ligger naturligtvis public services uppdrag att vara för alla och om alla och inte minst att vi har en lång historia med sport. Vi är skickliga på att analysera, kommentera och framförallt ta tittarna i handen med in i en stor turnering. Jag brukar tala om ”Jacob Hård-faktorn”, det vill säga att mitt intresse för friidrott är rätt lågt, men mitt intresse för friidrott tillsammans med den legendariska kommentatorn och experten Jacob Hård är rejält högt. Och att bli en Jacob Hård kräver talang, hårt arbete och tid. Så därför bör public service börja odla den talangen nu, eftersom esport är här för att stanna.
Relaterat
