Av Maria Bertell, UR, som har skapat, utvecklat och producerat serien ’Zero Impact
Avsnitten toppar i sändningsperioden listan över de mest sedda program på UR Play samt har även flest tittare i broadcast, av samtliga UR:s titlar som rullar just nu.
Reaktionerna från tittare och recensenter har varit mycket positiva.
“Det viktigaste som visas på tv”, skrev Aftonbladets krönikör Kristin Lundell om serien.
Så hur har det då varit att producera serien? Oerhört utvecklande, utmanande och väldigt roligt. Och som vanligt i tv-produktion var det inte det vi i början identifierade som riskmoment, som skulle visa sig vara den största utmaningen.
Enkel casting – svårt att sälja in medverkan
Zero Impact är en realityserie om hur vår konsumtion påverkar miljön. I varje avsnitt utmanas en ny familj i att sänka sina koldioxidutsläpp till en mycket låg nivå. Utgångspunkten för serien är att svenskars miljöpåverkan minskar på hemmaplan, men ökar utomlands och för att öka förståelsen för hur denna påverkan ser ut, får familjerna resa till en plats på jorden där de upplever effekterna vår konsumtion har på miljön.
Castingen gick något lättare än vi trodde. Det var visserligen svårt att initialt sälja in medverkan till potentiella deltagare.
“Hej, vill du göra en skitjobbig resa och uppleva stora orättvisor ihop med dina ungar, för att sedan kasta om dina vardagsvanor på ett utmanande sätt och låta oss filma det?”, men tack och lov hade vi fantastiska castare och förvånansvärt många visade intresse, trots att vi inte kunde erbjuda en köksrenovering som motprestation. Det som var svårt var att attrahera de som inte reda var “frälsta”, alltså personer som saknar miljöintresserade.
Deltagarna castades utifrån deras förmåga att utvecklas, men det var också viktigt för oss att få en spridning ekonomisk status, etnicitet, med mera. Dock valde vi att alla familjer skulle bo i Mälardalen, av ekonomiska skäl. Vi prioriterade att lägga den största delen av våra resurser på familjernas utlandsresor.
Chock för deltagare under inspelningen
Resorna gick till den lilla Stilla havsnationen Kiribati, Brasilianska Amazonas, Costa Rica och Ghana. På plats skulle deltagarna bo hos en lokal familj vars liv påverkas av vår konsumtion. Nyckeln till framgång på resorna visade sig vara att hitta en lokal fixare som förstod vårt programformat, samt ordentligt med inspelningstid. Vi klarade av att hantera visumstrul, en cyklon, hetta, försenade flyg, svåra sanitära förhållanden, men mötte större svårigheter när deltagarnas reagerade känslomässigt starkt på upplevelserna under resan.
En av våra familjer hade vare sig tågluffat eller bott på skabbiga hostels i sin ungdom, de har levt hela sina liv i en bekväm bubbla och drabbades av en smärre chock när de under inspelningen behövde bo under mycket enkla förhållanden.
Blick i backspegeln
Jag tyckte vi hade ett luftigt inspelningsschema, men med facit i hand borde vi ha tagit till ännu mer i tid för att kunna improvisera mer på plats.
Serien består av fyra avsnitt, 60 minuter långa och i det första avsnittet möter vi familjen Ohlsson Fleetwood, från Östermalm i Stockholm. Vi har samarbetat med forskaren David Andersson på Chalmers i Göteborg, expert på att mäta miljöpåverkan från konsumtion och han räknade ut att Ohlsson Fleetwoods konsumtion genererade 18 ton koldioxidutsläpp per person och år. Detta skulle de sänka till 2 ton, genom att ändra sin kost, sina köp- och resevanor.
Zero Impact är en realityserie med dokumentära inslag, en kombination av scriptade scener och händelser som uppstod spontant när familjerna antog utmaningen. Det som fungerade bäst var att iscensätta situationer, men låta dem gestalta sig dokumentärt.
Vi hade en kontinuerlig dialog med alla deltagare men om jag skulle göra en andra säsong skulle den vara ännu tätare och vi vara bättre på att ändra innehållet efter hur familjerna utvecklas. Dramatiken i serien ligger i själva valsituationen, när deltagarna tvingas välja nya vägar, hitta alternativa lösningar på problem. När själva beslutet om lösning infunnit sig, tex: “jag kan inte köra bil, alltså skaffar jag en lastcykel”, är dramat över.
Stående moment i serien är att vår programledare möter familjerna, samt en dialog mellan programledaren och seriens expert, Fredrik Hedenus, forskare i energi och miljö vid Chalmers tekniska högskola. Fredrik har bidragit med fördjupning och förklaringar.
I klippningen har vi strävat efter att skapa en lätthet och ett naturligt flöde. Vi tar oss an ett allvarligt ämne, men på ett lättsamt sätt där vi vill skildra den känslomässiga utveckling deltagarna går igenom.
Att dra igång en sådan här produktion är som att kasta sig ut i en vattenrutschkana. Ganska snart känner man “helvete! Det går för fort” och tar tag i kanten, men det går inte att hålla i sig, det finns ingen friktion. Händerna bara glider, vattnet trycker en vidare, det går inte att bromsa farten, den bara ökar tills man slutligen kastats ut i poolen, efter att ha åkt runt i alla svängar. Ryggraden ömmar efter att ha stötts mot några skarvar på vägen ner, men adrenalinruschen är oslagbar.
