Fungerar den nordiska modellen?

av John Stark

Vi skulle svara på frågor som ställts på olika forum och i sociala medier. Varför har vi aldrig någon natt här? Kommer vi någonsin att vinna någon idrottsgren som inte innehåller en skid? Är Skwisgarr en Gud? Varför flyttar Polcirkeln på sig? Varför finns det relativt många heavy metal-band här? Vi skulle ha Skypekontakt med någon ute i världen som ställer en fråga som vår expert svarar på medan vi står just t.ex. på Polcirkeln, framför våra kameror, samtidigt som han/hon svarar på frågan via Skype.

På hösten 2011 pitchade Tomas och jag idén, som hade arbetsnamnet ”The Norden”, för faktabeställarna på Nordvisions faktamöte. Idé och innehåll var ju till sin natur fullt nordiska, och det tyckte också beställarna från SVT, NRK och DR. Feedbacken var att idén nog hade potential, men att den var för abstrakt och suddig; beställarna ville se en mera samhällelig approach, jämfört med det mera jovialt triviala innehållet som vi pitchat. ”The Norden” beviljades utvecklingsstöd, med kravet på att komma tillbaka till nästa Nordvisionsmöte med en färdig idé.
 
Scrolla framåt till januari 2012. Tillsammans med redaktörerna Joakim Rundt och Lasse Grönroos sitter Tomas och jag och våndas med att konkretisera och klargöra vad det är vi egentligen vill göra med programmet. Nå, de nordiska beställarna hade bokstavligen efterlyst en mer seriös vinkling i helheten, utan att fingra på det humoristiska och lätt tillgängliga tilltal som vi förespråkade.
 
Temat som vi började arbeta utgående från var den nordiska välfärdsmodellen. En aspekt som vi började vrida och vända på var fängelser och fångvård. I USA är fängelserna överfulla – varför är det så? Hur skiljer sig deras metoder från våra? Tänk om vi skulle flyga hit en fängelsechef och låta honom/henne bekanta sig med något nordiskt fängelse?

Ett frenetiskt letande påbörjas, och efter många om och men får vi e-postkontakt med James T. Conway, som är en nyligen pensionerad fängelsechef från Attica State Prison i delstaten New York. Han gillar idén, och efter ett par Skypesamtal med honom får vi honom övertalad att tro att vi inte är ligister och bullshittare, utan faktiskt på riktigt jobbar på ett tv-bolag och vill flyga honom till Europa för att göra ett tv-program med just honom.
 
På onsdag förmiddag den 22 mars 2012 landar James i Helsingfors. Vi spenderar några dagar med honom, och besöker fyra platser. Tavastehus fängelse i Finland får representera ett fängelse i ”vanlig” säkerhetsklass, med den specialiteten att här finns familjeceller. Svartsjö öppna anstalt utanför Stockholm är en ”low security”-anläggning där de intagna bl.a. får hjälpa till att sköta kor och kalvar.
 
Kumlaanstalten, en bit söder om Örebro, är ett fängelse i högsta säkerhetsklass, och det är lätt för James att identifiera sig med Kumla eftersom hans Attica också var av samma säkerhetsklass. Attica var till sin areal bara en fjärdedel så stor, men med tio gånger så många fångar.
 
Inspelningsresans sista mål var maximum security-anstalten Halden fengsel i Norge. Halden är relativt nybyggt, och har bl.a. fått smeknamnet ”världens mest humana fängelse” av Time Magazine. Här spelar vakterna pingis med fångarna, här äter man med knivar och gafflar av stål, här är fängelseområdet fullt av träd, här finns verkstäder där fångarna kan slöjda och bygga med äkta, vassa verktyg, och framförallt finns här en musikstudio full av instrument och ett stort, dyrt mixerbord. James kunde inte tro sina ögon när han såg allt detta, och inte sina öron heller när Haldens biträdande fängelsechef Jan Strømnes redogjorde för deras principer om hur fångarna ska behandlas.

I Norge vill de att fångarna ska kunna bli goda grannar ute i samhället efter att de släppts ut. Man måste kunna ge fångarna förtroende, kunna bemöta dem med dignitet. I USA vill man däremot bestraffa fångarna. Med James ord: ”om du hamnar i fängelse så ska du inte skylla på samhället eller på omständigheterna, det är DU som gjort fel , det är DU som förorsakat att du blivit fängslad. Kom inte till oss och snacka om rättigheter – de lämnade du vid dörren när du kom hit, och de återfår du när och om du lämnar den här platsen.”
 
Exakt här nådde vi kulmen i berättelsen om skillnaden mellan Norden och, i det här fallet, USA och hur olika vi sköter om människor som begått brott.
 
Den 18 april 2012 pitchade Tomas och jag den här idén på nytt för Nordvision, och visade samtidigt en 10 minuters snutt av det som vi filmat för ett pilotavsnitt. Vi redogjorde för att det utvecklingsarbete vi gjort det senaste halvåret faktiskt har gjort att programmet funkar. Vi visade att det här produktionssättet och frågeställningarna leder till just de här samtalen och konflikterna (som gör sig bra på tv). Vi lovade dessutom göra egna språkversioner åt de olika bolagen – i praktiken t.ex. namnplanscher och övrig grafik, samt speakerröst, på de olika nordiska språken. I slutet av april fick vi veta att DR, NRK och SVT gått in som samproducenter i serien.
 
Utvecklingsstödet hade verkligen haft en konkret, positiv betydelse för oss – vi hade tack vare det fått tid att konkretisera vår programidé, att banda in en pilot, och att få självförtroende inför det som vi skulle pitcha. Och det gav resultat. Vi i teamet upplever det som enormt inspirerande och givande att försöka utveckla och i bästa fall också förverkliga programidéer som kan få en publik i hela Norden. Ett stöd från de nordiska beställarna ger produktionen mera pengar, och det ger oss en spark i baken att sätta ribban högre, att utmana oss själva, och att leverera.
 
Programidén i sig var den mest utmanande jag jobbat med – inte minst eftersom vi satte oss själva på spel. Inte kunde vi garantera att verkligheten går i den riktning som vi tv-mässigt skulle önska. James kunde till exempel istället ha blivit positivt överväldigad av hur snälla de norska fångvakterna är. Att låta verkligheten tala, att lämna en livlina åt slumpen och den energi den ger, och att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att göra ett bra tv-program – där lyckades vi.
 
Förresten – James åsikter om de metoder som används i fångvården i Norden?

“It’ll never work.”